Söndagkväll och egentligen alldeles för sent
Men kan inte landa, tusen tankar som virvlar och far
ångest som river, nervositet som skapar mörka moln, längtan som gör att hjärtat dansar chachacha
Det är i kvällens lugn och mörka famn som hjärna får spela fritt och då kommer spöken, demoner, pirriga som glädjegrisar och Putte-panik framkrypade, det finns ingen distraktion i världen som kan mota dessa i grinden. Istället står sinnet som dörrvakt och släpper in alla "Kom in kom in, ju fler dessto bättre"
En skum känsla som inte går att landa i, men för hoppningsvis kommer allt att försvinna inom 2 veckor...
Varför måste jag planera in allting samtidigt? Så mycket som ska klaffa och funka på så lite tid för en ensam liten tjej...