Fringe ger mig hjärnspöken, men jag kan inte slita mig...
Kan inte säga att jag sett J.J Abrams andra skapelser (helt ärligt, lost är så brutalt dåligt att jag får huvudvärk bara jag tänker på det!) och jag hade inga större förhoppningar när jag satte mig framför tvn förra torsdagen, men hjälp vad hooked jag blev... Igentligen inte alls min typ av serie, jag vill ha CSI, Greeys och House, men så insåg jag att fringe har allt som de serierna också har: Poliser och action (CSI), Kärlek: för visst kommer Oliviea och Peter att bli ett par (Greeys) och sist men inte minst, en halvgalen karl: Walter Bisshop (Okej, house är tusen ggr snyggare och mycket mycket elakare, men de har samma charm)...
Men för att återgå till första raden... En serrie som denna ger mig skuggor att frukta, jag känner någon flåsa i nacken... och ju mer jag skriver om det, dessto räddare blir jag... Är det verkligen normalt att bli mörkrädd av en tv-serie när man är 21?

Men nu byter vi ämne, hur bra passar inte den här låttexten in på vårt samhälle, mitt i finanskrisen:

I never really been the type to be superstitious and
I wouldn´t say that I'm super religious
But lately I've been praying and hoping and wishing
Is anyone out there willing to listen?
I'm kind of worried about the world that we live in
It´s time to stand up but everyone´s hating

What good is a heart if there ain´t love in it?
What good are your eyes if you ain´t got vision?
What good is the world if can´t all fit in?