Jag älskar att resa, men hatar att vänta...
Först går jag och skruvar upp mig inför resan, räknar ner och blir gladare och gladare för varje dag...
Sen kommer kvällen före resan, då kommer ångesten...
"Jag kommer att sakna Micke. Någon kommer att göra inbrott i min lägenhet när jag är borta. Tåget kommer att spåra ur. Jag kommer att tappa bort biljetten och får inte åka med tåget. Alla mina kläder kommer att försvinna. Jag tappar bort lägenhetskortet och kommer inte ut" Ungefär så, sen börjar magen att strula för att hjärnan är upprörd... När magen är upprörd blir hjärnan mer upprörd och allt blir en ond spiral...
Den onda spiralen gör att jag inte kan sova heller... Alltså kommer jag förmodligen ligga och läsa min nylånade bok (Familjen Bin Laden -en biografiroman) fram till 2-3 i natt och sen ska jag upp och tvätta 6, vilket ger maximalt 4 timmars sömn... Sen kommer jag att snurra runt som en yr höna hela dagen i morgon. Säkerligen missa mitt möte kl 10, spy för att jag är nervös, inte kunna äta för att magen är som en sten... Och sen stressa iväg till tåget en timme för tidigt för att jag är så rädd för att missa det...
Kalla mig gärna barnslig, men så här har det alltid varit för mig inför en resa... Oavsett om det var när jag skulle åka ner till älsklingen i början av vårt förhållande (vånda åt 2 håll, först för att åka dit och sen för att åka hem...) eller när brorsan och jag drog till London i augusti...
Men missförstå mig rätt, jag älskar resor! Jag blir bara en aning för hispig före en resa... Så vill ni någonsin resa bort med mig, boka det i förväg men sig inget till mig förens tidigast kvällen före avresa... Det blir liksom bäst så, för då slipper jag noja mig....