Först och främst: mord är mord och det är hemskt, en kränkning av männskliga rättigheter som aldrig går att göra ogjord.

MEN att göra straffrätt till öga för öga, tand för tand är att sjunka till dagisnivå. Sturebymordet är tragik, med tre sönderslagna tonårsliv, en skakad omgivning och en rädd omvärld. Men att sitta i Ekdal på tv4 och säga hur chokad man är över 1år och 8månader och att de borde ha fått det strängaste straffet, vad hjälper det? Jag tror inte på straff, jag tror på rehabilitering, omvårdnad och en chans till ett drägligt liv. Tyvärr är svenskt rättssystem ett skämt och straffen där efter.
Det finns det som förespråkar straff enligt amerikanska modellen med hårda fängelser, hårda vakter och mycket smärta (vilket uppenbarligen hjälper eftersom kriminalitet är ett sååå litet problem... Men hey, de har ju dödsstraff så tids nog har de väl städat upp...)
Fakta om dödsstraffet i världen under 2007
Enligt Amnestys uppgifter avrättades minst 1 252 personer i 24 länder under 2007. Minst 3 347 personer dömdes till döden i 51 länder. Fem länder stod för mer än 80 procent av alla avrättningar. Kina, Iran, Pakistan, Saudiarabien och USA
Idag har 137 av världens länder avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning eller i praktiken (genom att inte verkställa dödsdomar). Sextio länder har kvar dödsstraffet och har också avrättat fångar under de senaste tio åren (Amnesty international, 2009).
Jag anser att att kränka en mänsklig rättighet för att någon annan har kränkt en mänsklig rättighet är fel, samtidigt ska jag inte säga att jag tycker att vi ska införa anarki och avskaffa alla straff -det viktigaste är att ni missförstår mig rätt nu! Jag anser att mord ska ge fängesle, men fängelse behöver inte innebära att låsa in någon i en cell i 8 år och kasta bort nyckeln fram till frisläppandet. Som Bamse säger: Ingen blir snäll av stryk! Och att fängsla någon utan möjlighet till rehabilitering, det är stryk.
Jag är inte för psykolog-humbugg (det vet ni), men jag tror på att alla människor kan förändras -oavsett om man är bankrånare eller tonårsmördare. Jag tror inte att man föds till mördare eller rånare, jag tror att de situationer vi befinner oss i och den miljön vi växer upp i fostrar oss. Den skapar oss inte, men den formar oss. Vi är många trasiga själar som har blivit "vettiga" medans flera med "perfekt" uppväxt i fiiina kvarteret knarkar, slåss och stjäl... Livet handlar om val, vägar att gå och murar att riva. Men vem hjälper en vilsen själ som rivit fel murar? Vad får den själen för hjälp? Alla blir inte starka av sig själva, men alla kan bygga självkänsla och släppa sitt destruktiva beteende med rätt hjälp!
Men rätt hjälp är inte att sitta i nationell tv och hänga ut två 16 åringar som begått sitt livs värsta misstag och som för alltid har ett nedtyngt samvete. Att vara anhörig är ett helvete, men att vara förövare i det här fallet måste vara en livlång mardröm. Jag varken ursäktar eller förlåter dem, men de kommer aldrig att kunna leva de liv de drömde om -det de har gjort ger en mental livstidsdom, men att måla in någon i ett hörn och säga en gång mördare alltid mördare skapar en falsk bild av vad dessa människor har för framtid -för vill de kan de ta sig tillbaks, bygga ett liv och återanpassas. Det finns hopp för alla, glöm inte det!