Du kom in i våra liv nyårsdagen 1998, en liten ullboll! Vit som ett mannagryn med ögon som pepparkorn.
Du flytade hem till oss straxt där efter, och ett nytt äventyr började.
En liten retsticka utan hyfs som älskade att leka rymling.
Inte ett koppel passade och det utnyttjade du flitigt, men det hade sin charm det med.
Du var så liten att du fick plats i jackfickan och så vit att du smälte in i snön.

Du växte upp, blev en skönhet på 2,3 kg som alla älskade...
Själv hade du vissa krav på vem du älskade, killar var kanske inte din grej även om morfar var en av dina bästa vänner.
Att du hade gott självförtroende det missade ingen, du var pittbullen i en maltesers kropp.
Men du var även en lite kelgris som älskade att bli klappad! Hur många gånger har du inte själv sett till att folk fortsätter att klappa genom att slå till med tassen?
Du var alltid en sucker för uppmärksamhet, att dansa på bakbenen blev ditt paradnummer.

Att du dessutom hade en inbyggd jakthund i dig var väl få som kunde tro, men varken fåglar eller katter gick säkert när du var på det humöret. För att inte tala om alla mopeder och bussar du har jagat på flykten.

Att du var mattegrisen nummer ett var tydligt från början, det var din bästa vän i världen. Men det kändes hedrande att få vara din nummer två i flocken.

Jag kommer aldrig glömma din oförmåga att gå i vanligt koppel, du ville visa alla att du var flockens ledare genom att gå först. Att din uppfattning om flockledare kanske inte stämde är en annan sak, men du har alltid haft snälla kompisar som låtit dig gå först...
Att se dig rejsa i ditt flexikoppel när första snön föll eller när isen intog kanalen kommer alltid finnas i mitt minne. Men även alla rejs vi har haft ner vid sjön i sanden...
Vår misslyckade agilitykarriär...

Alla dina wovoooov, vad blir livet utan den lekfulla uppmaningen?

Kommer du ihåg alla pjamasben du bitit sönder, men det var en rolig lek...

Det var så svårt att se dig bli gammal, hjältar är ju odödliga!
Men att ´veta att du fick somna hemma, den plats som du älskade mest, gör det hela mindre svårt.
Men Grynet, det har varit elva fantastiska år och jag har älskat varje stund med dig!
Du kommer alltid att vara en stor del av mitt hjärta och trots din ringa storlek lämnar du ett alldeles för stort tomrum efter dig!
Men kom ihåg, änglar är för evigt!