Ikväll är jag lite sentimental, eller ja, jag minns det jag egentligen inte minns...
Går igenom minnesalbumet från pappas begravning, rättsmedecinarens utlåtande och sånna saker -försöker minnas allt som hände, alla kännslor, men ja -ett mörker, ett töcken, små fragment är allt som dyker upp...
Samlingen utanför kyrkan, pastasalladen på mottagningen och Elena och jag på gråsuggan utanför Brasken när hon skulle åka hem...
Men vad hände där emellan?
Vill jag ens minnas?
Hela den våren, från slutet av januari fram till sommaren är utraderat. Kanske bäst så?
Eller så borde jag kanske gå till psykolog och bearbeta mina inre demoner? Komma i kontakt med allt det mörka och gå vidare?
Men nej, det känns inte som jag, inte för 5 öre...
Bättre att leva ovetande tills allt brakar samman!