Jag vill inte påstå att jag har en stor krets av vänner, visst har jag bekanta och visst är jag sjukligt social...
Men jag släpper inte gärna folk in på livet.
Jag kan verka hur öppen som hellst för vissa, men när vi nått till en viss punkt i vårt umgänge sluter jag mig: Vissa saker måste man förtjäna att veta... Förtroende är nyckelordet i mitt val av vänner...
Jag har 3 vänner jag definerar som nära, vänner jag träffat i olika skeender av livet: hos min första dagmamma, på högstadiet och på första högskolan...
Av dem finns det bara en som jag delat allt med, från obeskrivlig glädje till avgrundsdjup sorg...
Vi har stått tillsammans från sandlådan till skolan via skillsmässor och begravning tillbaka till livet som vuxna...
Vi ses kanske inte så ofta som vi borde, vi pratas defenitivt inte vid så ofta som vi borde: Men när vi gör det är det bara bäst!
Hon är min den vännen som jag kan spinna vidare på exakt samma tråd som senaste samtalet även om det gått 1½ år sedan sist! För hon är min bästa vän!

Och jag vill bara säga att varje möte med henne gör mig sjukt glad! Du är fantastisk gumman och det hoppas jag att du vet!!! <3